Om du inte redan har läst introduktionen till vad smärta är rekommenderar vi att du gör det innan du läser vidare.
Alla har någon gång känt smärta. Om man ramlar och slår i knät kanske det blir ett sår, och det börjar göra ont. Efter ett par dagar börjar smärtan långsamt avta, och efter en tid är den helt borta.
Det finns ett bra skäl till att det gör ont i den situationen, och smärtan är ändamålsenlig i den meningen att den talar om att man ska vara rädd om knät tills det har läkt igen. Den smärtan känner vi som akut smärta.
Men tänk om smärtan av någon anledning inte försvinner? I vissa situationer blir den värre, kanske börjar det göra ont när man går eller använder benet på ett visst sätt. Kanske börjar det också göra ont i vila, eller så vaknar man på natten av smärtan. Plötsligt har smärtan pågått i ungefär ett år, och den har helt enkelt inte blivit bättre.
Det här kallas kronisk smärta, vilket ofta är ett mycket komplext tillstånd utan något tydligt orsakssamband.
Smärtan kan ha uppstått i samband med en olycka, där man kan se en skada i vävnaden, eller i samband med en överbelastning genom idrotten eller arbetet. I de situationerna finns det ett tydligt orsakssamband mellan skadan och smärtan. Men när smärtan håller i sig länge efter att skadan har läkt finns det inte längre något tydligt orsakssamband. Man borde alltså inte ha ont längre, nu när vävnaden har läkt.
Vid kronisk smärta finns det inget starkt orsakssamband mellan smärtan och vävnadens tillstånd.
Smärtan är inte längre logisk
När man hamnar i de här kroniska fallen söker man ofta hjälp hos en läkare, fysioterapeut eller kiropraktor. Eller kanske alternativ behandling, om de konventionella behandlingarna inte har fungerat.
Som nämndes i introduktionen till smärta är den biomedicinska smärtmodellen fortfarande mycket populär bland behandlare, och därför hör man ofta att kronisk smärta beror på utslitna leder, instabilitet, låsta leder, sned rygg eller sned bäcken, att man står eller sitter fel, diskbråck, skador i muskler eller senor, och många andra biomedicinska förklaringar.
Även om de här förklaringarna är mycket populära och låter logiska har vetenskapen gång på gång visat att de biomedicinska förklaringarna inte är bra och har mycket lite att säga när det gäller kronisk och långvarig smärta. Smärta präglas av många olika faktorer, och det finns aldrig bara en orsak till att man har ont.
En vetenskaplig förklaring till kronisk smärta
Men vad är då skälet till att smärtan håller i sig? För att kunna ge ett bra svar på det måste man förstå hur smärta över huvud taget skapas i kroppen.
Som beskrivits i tidigare artiklar fungerar nervsystemet bland annat som ett larmsystem, som har till uppgift att reagera på möjligt farliga signaler i kroppen. Det här larmsystemet är alltid påslaget och reagerar genom att skicka elektriska impulser genom nerverna och upp till hjärnan. Impulserna innehåller information om vad som händer runt om i kroppen.
Om man slår sig och det uppstår en skada i vävnaden reagerar larmsystemet och skickar signaler upp till hjärnan. De här signalerna kallas nociception. Det är ingen smärtsignal, utan snarare information om tillståndet i det aktuella området. Utifrån den informationen är det hjärnans uppgift att bedöma om skadan är tillräckligt stor för att det ska göra ont. Om hjärnan inte uppfattar skadan som farlig gör det inte heller ont.
Samma princip gäller när man belastar vävnaden, till exempel vid löpning, styrketräning eller när man sitter i samma ställning länge. Att belasta vävnaden är inte farligt, och i de flesta fall är det nyttigt. Men om man belastar vävnaden för mycket, alltså springer eller tränar mer än kroppen har vant sig vid, så berättar larmsystemet också för hjärnan om det här möjligt skadliga beteendet.
Det här är förstås en förenkling av själva processerna, men det ger ändå en bra förklaring till hur nervsystemet och hjärnan reagerar på olika input.
Ett känsligt nervsystem
Låt oss gå lite mer på djupet med processerna i nervsystemet.
Larmsystemets aktivitet ökar, som sagt, när det fångar upp förändringar i vävnaden. Aktiviteten kan öka ytterligare genom olika mekanismer. Om vävnaden har skadats uppstår inflammation, vilket ökar larmsystemets aktivitet. Den ökade känsligheten kallas inom smärtvetenskapen perifer sensitisering och leder till hyperalgesi (ett smärtsamt stimulus upplevs starkare än normalt) (1).
Det skapar alltså en överkänslighet, eller sensitisering, i själva det påverkade området. När hjärnan normalt får besked från larmsystemet kan den välja att hämma signalerna för att inte bombarderas med för många signaler. Den här hämningen av de sensoriska signalerna uppstår faktiskt alltid när larmsystemet är aktivt. Men om hjärnan gång på gång bombarderas med signaler från larmsystemet så minskar hämningen, och därmed släpps fler farosignaler in till hjärnan. Det här kallas central sensitisering (2).
Har du slagit upp ett sår på knät och märkt att det också gör ont att röra runt såret, där det inte verkar ha skett någon skada? Eller att det också gör ont när du tvättar såret med vatten? Det beror på den centrala sensitiseringen, eftersom hämningen av larmsystemets signaler från och runt det skadade området är minskad.
Den här överkänsligheten i nervsystemet är förstås en bra sak när man får en skada, eftersom smärtan uppmanar till ett skyddande beteende så att vävnaden får tid att läka.
När smärtan håller i sig
När skadan har läkt och det inte längre behövs något skyddande beteende borde känsligheten i nervsystemet också bli normal igen. Skadan finns inte längre, och därför borde det inte heller göra ont.
Men hos vissa människor blir den här ökade känsligheten inte normal igen, trots att skadan är borta. Det här fenomenet ses hos dem med kronisk smärta.
I de fallen beror smärtan inte längre på en skada i vävnaden, utan snarare på nervsystemets ökade känslighet för stimuli. Hjärnan försöker skydda området, utan att det behöver skyddas.
Men varför minskar inte den här sensitiseringen igen? Vetenskapen har tyvärr inte kommit så långt att det går att ge ett slutgiltigt svar, men man vet att flera faktorer påverkar sensitiseringen.
Uppfattningen av smärtan. Om man uppfattar det som att man försämrar sitt tillstånd varje gång man känner smärtan, eller att till exempel ländryggen är skör och inte tål någon form av belastning eller rörelse, så har den negativa uppfattningen en markant betydelse för smärtupplevelsen.
Ångest och katastroftankar. Är man rädd för smärtan och går omkring och tänker att man aldrig någonsin kommer att bli smärtfri igen? Har man samtidigt stress eller en depression, eller sover man inte på natten? Alla de här faktorerna påverkar smärtan i negativ riktning.
Socialt sammanhang. Har man möjlighet att gå till jobbet trots att man har ont, eller blir det svårare och svårare att hantera? Erkänner familjen eller vännerna smärtan, eller har man ingen möjlighet att öppna sig om sitt tillstånd?
De fysiologiska aspekterna, som nervsystemets känslighet, är inte ensamma om att påverka smärtupplevelsen. Psykologiska och sociala aspekter har också visat sig ha betydelse.
Vad gör man då?
Hur skruvar man då ned det här överkänsliga larmsystemet? Tyvärr finns det inte en enda effektiv behandling eller metod för att behandla kronisk smärta. Om man har hittat en terapeut som menar att den kroniska smärtan beror på en specifik orsak, bör man allvarligt fundera på om terapeuten verkligen är tillräckligt kompetent för att behandla.