Vår kunskap om smärta har förändrats enormt på bara ett decennium, och det är ett ämne som man hela tiden blir klokare på i takt med att nya studier publiceras. All den nya kunskapen har lett till ett paradigmskifte i hur vi förstår smärta och hur vi behandlar smärta.
Smärta är en grundläggande del av våra liv. Vi har alla haft ont någon gång i livet (utom i de extremt sällsynta fallen av medfödd okänslighet för smärta (CIP)).
Det är en varningsmekanism som talar om att något är fel i kroppen, och den hjälper oss att ta hand om oss själva. När vävnaden skadas på ett eller annat sätt skickas farosignaler från det skadade området upp till hjärnan, så att den vet att något är fel.
Det låter väldigt enkelt, eller hur? Det är det inte.
Gate Control Theory
Ronald Melzack utvecklade 1965 Gate Control-teorin för att ge ett svar på hur smärta skapas i kroppen, alltså själva fysiologin bakom smärta. Kroppens fria nervändar (nociceptorer) skickar farosignaler genom nerverna och upp till hjärnan, där informationen bearbetas och skickas tillbaka igen till det ställe där det gör ont.
Alla inom vården får lära sig den här modellen. Det enda problemet är att den är extremt förenklad.
På senare tid har många kloka forskare inom smärtvetenskapen, som Ronald Melzack, David Butler, Lorimer Moseley och många fler, utvecklat en betydligt mer omfattande teori om hur smärta fungerar.
Är den nya teorin heltäckande? Nej, men den pekar oss i rätt riktning jämfört med den traditionella teorin, som de flesta läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, kiropraktorer och så vidare har vuxit upp med.
Traditionella smärtteorier utgår från patoanatomiska eller biomekaniska förklaringar till varför något gör ont, alltså att smärta uppstår på grund av en vävnadsskada eller en dysfunktion i vävnaden (artros, ”spända muskler”, dålig hållning och så vidare). De här biomedicinska modellerna har visat sig vara mycket begränsade, särskilt hos dem som har kronisk smärta eller fantomsmärta.
Ny kunskap
Tack vare den nya evidensen på området vet vi nu att smärta faktiskt är descenderande (skapas i hjärnan och går nedåt), snarare än den traditionella synen att smärta är ascenderande (skapas i vävnad som kanske är skadad och skickas till hjärnan).
Smärtsignaler skickas visserligen vidare från vävnaden till hjärnan, men de signalerna berättar bara för hjärnan om en möjlig fara. Sedan är det hjärnans jobb att värdera signalerna och sätta dem i relation till ens erfarenheter, stressnivå, känslomässiga tillstånd och mycket annat. Utifrån all den här informationen bedömer hjärnan om den ska skapa smärta i det aktuella området. Den här nya smärtförståelsen kallas den biopsykosociala smärtmodellen.
Smärta skapas av hjärnan och bygger på hur den uppfattar en möjlig fara.
Du har säkert hört talas om fantomsmärta. Hur kan man ha ont i en kroppsdel som är amputerad och inte längre sitter fast i kroppen? Det beror på att hjärnan uppfattar att det finns en fara kring den saknade kroppsdelen, och därför börjar den skapa smärta för att tala om att något är fel.
Omvänt har man hört historier om soldater som har blivit skjutna i axeln utan att märka det förrän de var i säkerhet. I en sådan situation är hjärnan mer inriktad på att komma i säkerhet, och därför väljer den att ignorera farosignalerna från axeln.
Smärta är inte alltid ett bra mått på skada
Flera studier av bilddiagnostiska undersökningar (magnetröntgen, röntgen, datortomografi och så vidare) har visat att artros, diskbråck och andra avvikelser och degenerativa tillstånd inte behöver vara förknippade med smärta (1) (2) (3). Omvänt betyder det också att man mycket väl kan ha ont utan att det finns någon vävnadsskada.
Skada är inte detsamma som smärta.
Att förstå smärta är ett effektivt verktyg. När personer med smärta får lära sig om smärtteori och förstå sin egen smärta har det faktiskt en positiv effekt på deras smärta och livskvalitet (4).
Bara att få veta att man inte gör ett kroniskt tillstånd värre genom att använda kroppen, ta en promenad eller röra på sig kan i många fall minska smärtan och leda till en mer aktiv vardag.
Dags för en uppdatering
Så varför är det så många inom vården som fortfarande arbetar efter de föråldrade smärtmodellerna? Bra fråga. Den gamla patoanatomiska smärtmodellen har funnits i över 300 år och är fortfarande en del av utbildningen i dag. Det är svårt att glömma det man har lärt sig och arbetat efter i många år. Som tur är börjar fler och fler terapeuter få upp ögonen för den nya smärtmodellen och lägga den patoanatomiska modellen på hyllan.
Den här artikeln ska inte på något sätt ses som en heltäckande förklaring av de nya smärtteorierna, utan snarare som en liten introduktion till den nya förståelsen, som fortfarande utvecklas snabbt.
Referenser
- Ultrasound of the shoulder: asymptomatic findings in men
- The probability of spontaneous regression of lumbar herniated disc: a systematic review
- Incidental findings on magnetic resonance imaging of the spine in the asymptomatic pediatric population: a systematic review
- The effect of neuroscience education on pain, disability, anxiety, and stress in chronic musculoskeletal pain